ÄLVDALSBRUKET LÅNGÖ gjorde
en gång Älvdalen världsbekant
DALABYGDEN 20/11 -59
–
Inte är vi herrskap och inte är vi bönder, men bättre än bönder är vi nog.
Denna "slogan", för att tala modernt språk brukade smedsfruarna vid Långö
bruk i Älvdalen använda när de skulle framhålla sig själva och bruket. Det var
för mer än hundra år sedan och smederna vid de många bruken ansåg sig vara lite
för mer än vanligt folk, bönder och andra, fastän herrskap kunde de inte räkna
sig till. De blev något av medelklass, skickliga yrkesmän som de var, och de
höll styvt på sitt stånd. Många av dem var f.ö. ättlingar till de valloner som
på sin tid "importerades" till vårt land för att rycka upp den
svenska järnhanteringen. De höll på sitt stånd och på sitt yrke fast de inte då
ännu hade fått ögonen öppna för sin betydelse i det ekonomiska sammanhanget.
Det skulle dröja åtskilliga år innan så blev fallet!
I Det var i
1800-talets allra första år som Långö bruk anlades vid de vilda forsarna i
Rotälven, ett bra stycke norrut från Älvdalens kyrkby. Och det dröjde inte
länge förrän Långö bruks namn flög ut över världen. – Bruket tillverkade bl. a.
slåtterliar, som fick rykte om sig att vara de bästa som stod att få.
Handslåttern var då enda sättet att bärga hö och säd och lien var den effektiva
efterföljaren till den gamla krokiga handskäran. Precis som genom dragspelen i
vår tid blev Älvdalsnamnet känt ute i världen genom liarna från Långö och så
småningom blev det en rätt avsevärd export till utlandet från bruket uppe i
Rotendalen. Och bruket blomstrade.
Smederna vid
bruket hade efter dåtida förhållanden relativt goda löner och på den vackra
herrgården levde brukspatronen som en furste. Den mest kände
brukspatronen var patron Pettersson, en mycket hårdför herre som förde spiran
på Långö från början av 60-talet till in på det nya seklet. , Han och hans
familj räknades till socknens verkliga societet och många berättelser lever
kvar om den legendariske brukspatronen. När han kom ,
åkande i sin vagn eller släde skulle barnen utefter vägen stå nigande eller
bockande för den store.
Tio kor, sex hästar
Men även Långö
bruk kom i svårigheter. Stångjärnstillverkningen ville inte lyckas riktigt bra
varför den lades ner redan 1813 och man övergick till manufaktursmide, bl. a.
liar. På 1840-talet återupptogs stångjärnstillverkningen vid sidan av
manufaktursmidet, och bruket upplevde nu en verklig blomstringsperiod, men den
räckte inte så länge. Det gick till sist så att myndigheterna måste träda
hjälpande emellan för att klara bruket. Vid sidan av brukshanteringen växte vid
bruket så småningom upp ett rätt så omfattande jordbruk och av gamla handlingar
framgår att 1851 odlades på brukets jordbruk spannmål för 1.100
riksdaler. Tio kor och sex hästar fanns på bruket. Skogsbruket var också
omfattande, men inskränkte sig huvudsakligen till huggning av kolved och
kolning för brukets behov.
Framemot slutet
av 1800-talet började smederna vid Långön liksom alla andra arbetare inom den
växande industrin att mer och mer komma till klarhet om sin betydelse inom
näringslivet. Det var socialismen och fackföreningsrörelsen som var på
frammarsch. Arbetarnas krav om bättre förhållanden möttes av hårt motstånd även
vid Långön och många smeder slutade sitt arbete vid bruket och gav sig iväg.
I en skrivelse
som bruksledningen sände ut till sina kunder i början av 9O-talet sades bl. a.:
"Det är den socialistiska propagandan som skapat oförnöjsamhet hos arbetarna, hur godt de än hafva det, socialismens läror har även nått dessa bygder. Till följd av dessa agitationer afflyttade redan i mediet av maj ett par liesmedsdrängar, som därigenom strandsatte tvenne mästare. Sedermera hafva flere personer afrest, såsom en liesmed med drängar, en härdare och några fler arbetare. Att dessa afflyttningar och den oro de framkallade ibland den öfriga arbetspersonalen skulle menligt inverka på tillverkningen och korsa våra beräkningar är klart, ty därigenom blefvo 7-800 dussin liar osmidda, hvarföre vi på sistone måste dela pro rata parte hvad som kunde tillverkas, på det att ingen af våra kunder skulle blifva alldeles utan vårt fabrikat".
Slutet för Långön
Fabrikationen av liar vid Långö bruk blev
emellertid inte en så lysande god affär som bruksledningen hade hoppats. Visst
fick produkten vackra utmärkelser på utställningar och exporten var avsevärd,
men någon god affär blev det ändå inte. Förutom liar tillverkade bruket
hästskor, yxor, vagnsaxlar m.m. Men verksamheten gick sakta men säkert tillbaka
och på 80-talet såldes bruket till de "Förenade bolagen" d v s
Bergslaget-Korsnäs och Hofors bruk. Trettio år senare såldes bruket till ett
konkurrentföretag, Igelfors bruk i Östergötland, vars avsikt var att lägga ner
det. Ett bolag som startats av söner till den framlidne patronen Pettersson för
att driva bruket hade strax före gått i konkurs. Så blev det tyst och öde på
det förut så livliga bruket. Den vackra herrgården fick förfalla totalt och
måste till slut rivas ner. Den byggnad där bruksinspektoren residerat såldes
för rivning och hamnade i Ludvika.
Korsnäsbolaget
är numera ägare till Långö och bolaget har inget intresse av att hålla den
vackra idyll som bruket varit vid makt. Brukets skogar är bolagets intresse och
de vackra inägorna kring den gamla herrgården håller alltmer på att återerövras
av skogen. Gamla vildaplar och en del prydnadsbuskar för en tynande tillvaro
bland vide och hallonris kring de gamla murresterna av herrgården. Det gamla
vackra spjälstaketet, som till endast för några år sen hägnade området har av
ålder fallit samman och kvar står bara en länga uthus, som står och vaggar och
ser ut att inte veta åt vilket håll den skall falla omkull. Och så ett par hus
som ser ut som bostäder, men som knappast motsvarar kravet på sådana.
I övrigt håller
skogen på att återerövra den mark som folket på det gamla bruket en gång
skapade till en tjusande idyll vid Rotälvens strida forsar, dem de då tämjde,
men som nu åter fritt spelar sin melodi, en melodi över vad som här fordom varit och som nu håller på att glömmas.
MASON