Blad ur Långöns 100-åriga historia.
Pratstund med en 75-åring om gamle patron och hans bruk.
Höstens
bleka färger med inslag av snö i bergssluttningarna kläda
Rotendalen och i Rotlälven skava landisarna med klirrand ljud mot varandra. Det
är vinterns preludier men ännu förmår solen hålla kylan borta. Långö gamla
ärevördiga liebruk ligger ruvande på minnen i sitt förfall men de trevna
stugorna, varav gamla kontorsbyggnaden nyrenoverats till modern bostadstyp,
hysa alltjämt representanter för det gamla smedsläktet.
En
av dem är J.A. Danielsson, vilken nyligen fyllt 75 år och tillbringat icke
mindra än 54 år på Långön. Med anledning av bemärkelsedagen berättar han något post festum om brukets minnen. Danielsson är född i
Grangärde socken och hämtades upp av brukspatron C.E. Pettersson som kolare.
Gamle brukspatron var nämligen icke nöjd med älvdalingarna som kolare, ty de
kommo och gingo. När det passade dem, men han vill ha kolare året om.
Brukspatron hade börjat som bokhållare vid Rävåla hytta och när han var på gott
humör brukade han berätta för sina smeder från dessa trakter att när han friade
till brukspatron Olaussons dotter, sedermera hans hustru, så måste han rida den
stygga vägen över till Broby i Sunansjö. – ”Men jag gick ock
ibland”, brukade han tillägga. Gamle patron var känd för sin originalitet, hans
dövhet gjorde honom väl mer än nödigt otillgänglig men som fackman ifråga om
lietillverkning se hans gamla smeder, var än ödet sedermera placerat dem, upp
till honom med beundran.
Så
långt tillbaka som då Siljansbanan var under byggande och kronolänsman
Carlström som Älvdalens sockenombud var med på ett järnvägssammanträde för att
påskynda järnvägens framdragande ovan Siljan och bl.a. anförde de frakter, man
kunder påräkna från liebruket och porfyrverket i Älvdalen, var även Långöns
dåvarande ägare, norske trävarupampen Astrup närvarande och yttrade: ”Ja, se
Långön säljer jag för 25.000 kr och prutar på det
också, om det kniper!” han hyste tydligen ej stora förhoppningar om Långöns
räntabilitet, men så var det även för skogarnas skiftande, så man visste ej
skogsanslagets storlek. Det var emellertid första gången Danielsson hörde
Långöns namn nämnas, det var refererat t.o.m. i tidningarna, berättar han. Att
han själv skulle tillbringa över ett halvsekel där, visste han då ej.
Brukspatron
C.E. Pettersson var född i Norrbärke 10 aug. 1827 och dog i Älvdalen 2 augusti
1905. Några få år efter honom stupade även bruket, ty 1911 blev det definitivt
stopp med rörelsen.
Före
storskiftet högg Långön sitt behov av kolved på båda sidor om Dalälven. Detta
sågs dock med oblida ögon av sockenfolket och då brukspatron en gång skickat
”Uven” att hugga torrfuror i Lokatrakten, blev han hemskickad av byamännen, men
patron förklarade att så mycket jord han brukade däruppe så måtte han väl ha
rätt hugga det han behövde. Ty Långön hade jordbruk inte vara där utan även i
Evertsberg på Boggberget, Dysberg och Rot. Med brukets 6 hästar kördes
vintertid gödsel ut till de avlägsna ägorna och på återvägen blev det många
hölass. Hållmyran på Klittenskogen brukades även. Före skiftet ringade man
bestånd av torrfuror på bergssluttningarna vid älvstränderna, så t.ex. fick man
från Loka-Risberg 400 stigar kol av sådan kolved.
Klittskogen
började man utdriva före skiftet, ty där stod urskogen så tät att man var rädd
att eljest icke få upp rågångarna utan föregående
beskattning.
Vid
branden 1859 blev det rent på bruksbacken: såg, kvarn och smedja förstördes
liksom det stora kolhuset, vilket stod så nära ån att flera hundra stigar kol
flöto bort. Efter detta byggdes nybruket längre upp efter älven.
Vid
Danielssons ankomst till bruket smiddes där även spik, men snart började man
vid andra bruk pressa och klippa spik i storindustriell skala, varefter Långön
ägnade sig uteslutande åt liarna, på vilket område bruket förvärvade sig
världsrykte. En av de sista spiksmederna, som ända till senare tid sysslade med
spiksmide för husbehov, var den i Näset fär några år sedan avlidne Malungs Erik
eller Erik Samuelsson. Han var även med och körde fram grundstenarna till
herrgårdsbyggnadens utvidgning med den s.k. salongen enligt bevarade
räkenskapsbok från 1878.
Långön
hade stor export av liar till Norge och Finland samt Syd- och Nordamerika.
Norrmännen skulle ha korta liar, ungefär en halvmeter långa, och brukspatron,
som gärna ville att hans smeder skulle veta varför de smidde så och så,
demonstrerade hur norrmännen fäste liar vid långa skaft och med dessa skuro av
gräset på hyllorna eller avsatserna i fjällen. Finnarna däremot ville ha långa
liar och amerikanarna kraftiga liar med specialstål bl.a. för buskrödjning på
prärien. För övrigt var antalet liemodeller synnerligen stort och ett urval därav är bl.a. bevarat i Rot Skans. Bruket hade vintertid
forbönder ute i stort antal, man körde till Östersund och Falun (med proviant i
bakfora) samt till Röros och Trondheim i Norge. En vinter körde ett 20-tal
forbönder från Åsen fast för yrväder i Fämundsänden och kunde ej för yrvädrets skulle forcera sjön Fämund, som ju är lika
stor som Siljan. Under väntetiden tid maten slut och några måste vända för att
skaffa ytterligare förnödenheter. Kronojägaren Grund Lars Olssons mor var
förresten med som hushållerska.
Det
tog veckotal med dessa forresor, men andra möjligheter funnos ej före tillkomsten av järnväg till Älvdalen 1899. Sedan
järnvägen blivit färdig kunde man även sälja allt skrotavfall från
lietillverkningen, som förut omarbetats hemma, till järnbruken o. Lastade
sådant i fläsklådor på järnvägsvagnar i skärningen strax nedom kyrkan. Långön
deltog med stor framgång vid in- och utländska utställningar, bl.a. vid
Stockholmsutställningen 1897 med en iögonfallande monter, som först var
uppställd hemma vid bruket. många smeder begagnade för resten tillfället att
resa till Stockholm den året.
Då
såg man röken från det första lokomotivet i Gopshus, rälsläggningen hade hunnit
dit men det skulle dröja ytterligare ett par år, innan banan nådde sin ändpunkt
i Älvdalen. Därmed slutade forresorna från Långön pch brukets produkter
lastades direkt in i järnvägsvagnar för den inhemska och utländska marknaden.
Gamle patron var duktig att sälja, säger Danielsson, och hade hans energi och
framåtanda överlevt honom så hade nog bruket fortfarande varit i gång.
Brukspatron
följde med barnslig förtjusning liesmidets alla detaljer. Han var stolt över
sin rörelse och ville att alla skulle se upp till honom som husbonden. På sin
patronvärdighet prutade han ej en tum och han kunde i
sin maktfullkomlighet ofta förgå sig, men var lika snar till förlikning. En
leksandspojke hade varit där i smedjan över vintern, men då våren och värmen
kom, ville han sluta. En måndagsmorgon kom han iklädd helgdagskläder gående upp
till kontoret och mötte där patron, som sporde efter ärendet. –”Jo jag ska sluta”, sa pojken. –”Du
ska så i h-e heller”, utlät sig patron och gav honom en örfil. Men patron kom
lika snart underfund med att han förgått sig, och det blev slutlikvid och
”plåster” för patrons humör.
En
annan gång när Kalle Horn var på fiske i skidammen, där nät brukade utsättas,
kom patron gående och frågade: ”Nå, lyckas det något?” Kalle, som tagit av sig
stövlarna och gick i bara strumplästen för att ej
halka på skibordet, svarade nekande, men tappade i det samma ena stöveln, ur
vilken en stor fet lax kom sprattlande. Patron skrattade hjärtligt och vände
mumlande för sig själv tillbaka till gårdsbyggnaden för att hos husfolket
berätta hur det gick, när Kalle Horn skulle försöka ljuga för honom.
Fisket
var synnerligen givande vid Långön, laxen gick upp från hvet i stora stim och
vid skibordet kunde man få se 5-6 laxar hoppa samtidigt. Hade man vara en
undantagshåv med, så var fisket snart undanstökat. Nu ha de industriella verken
efter Dalälven hindrat laxen i dessa vandringar till
men för allt fiske i gamla givande vattendrag.
När
Långön gick som bäst sysselsattes 60 man i smedjor och kolhus, vartill kom
sommartiden 6-7 Leksandskarlar för byggnadsarbeten samt 4 man för jordbruket.
För
slipningen av liarna förbrukades slipstenar i mängd. Det var stora hejare på
18-
Vid
utställning i Köpenhamn var prisnämnden tveksam om Långön eller en dess
konkurrent skulle erhålla högsta utmärkelsen i sin
klass, man prövade då smidigheten i liarna, Långöns var böjlig som en klinga
men konkurrentens sprang tvärt av.
Patron
var verklig fackman och t.o.m. när han frampå nätterna kom hem från kalasen i
Kyrkbyn kunde han gå ned i smedjorna och där ställa sig att övervaka
tillverkningen, förmanande och varnande, om han ansåg så påfordrades,
särskilt för de yngre smederna, eljest tyst och gärna i skymundan betraktande
sina arbetare.
Herrskapet
förde stort och gästfritt hus för sin bekantskapskrets, då intet saknades av
mat och dryck, sång och musik. Själv var patron en skicklig fiolspelare.
Långön
hade sina fäbodar i Permatsbodarna längst upp mot Lillherrdals-gränsen. Det var
styvt 4 mil dit och strax före ett kalas sändes en karl upp att hämta smör och
anat sovel samt återvände inom ett dygn, vilket med dåvarande väglösa
förhållanden var en synnerligen aktningsvärd marschprestation.
Samma dag som patron dog den 2 aug 1905 mötte honom 75-åringen när han som vanligt gick inspektionsronden och varit ned till kolbottnarna, där patron beordrat kolen överförande till kolhuset. När flaggan några timmar senare hissades på halv stång och budet om hans bortgång spreds i det lilla brukssamhället, kunde man ej fatta att patron slutat sina dagar. Med honom gick Långön i graven. Visserligen gick det några år till med stora kapitalinsatser, men konkurrensen hårdnade och tog former, som man tidigare ej varit van vid. Bl.a. nöp en konkurrent en stor amerikansk beställning, sedan man lagt upp stort lager av specialstål och inriktat sig på detta arbete. Sedan bruket kommit i händerna på gamla Kopparbergsbanken såg det till en början dock lovande ut. Gamle landsfiskal Stenquist kom upp med likvid var 14:e dag och för varje gång medförde han order från provinscentralens styrelse om att produktionen skulle ytterligare utökas. Kanske var det en affärsfint, i varje fall drog Långöns störste konkurrent öronen åt sig och en vacker dag köpte han Långön och raserade smedjorna. Långöns gamla smeder ha dock var och en på sitt håll gjort det gamla bruksnamnet heder. Verkmästaren Per Tiger var jämte andra över och lärde finnarna smida liar, andra etablerade sig i Norge, i Älvdalens finnes fortfarande kvar en lieverkstad med Långöns traditioner och varhelst en vass lie finnes kan man misstänka, att den härleder sitt ursprung från dessa smedsättlingar. Att de kunde sin sak behöver ej ens den kritiskt inställda nutidsmänniskan betvivla; beviset härför är den produktionsmängd och de försäljningar, man av gamla handlingar kan utleta. Långöns saga räckte jämnt hundra år. De kvarvarande byggnaderna äro uppförda åren 1806-1812 och trotsa ännu framgångsrikt tidens tand, ruvande i hägnet av den skyddande dalen över tiden som farit, en kort men intensiv bruksindustriell blomstring vid den evigt sorlande Rotälvens strand.