84-åriga Maria Danielsson ensam kvar på Långöns gamla liebruk i Älvdalen

ÄLVDALEN

Det låg ett gammalt bruk uppåt skogarna, där Rotälvens forsar var som vresigast. Vem känner inte Långön - älvdalsnamnet, som flög över världen långt före dragspelen. Mest bekant blev bruket, som startade under 1800-talets tidigaste år, för sin lietillverkning. Dåtida ingenjörskonst hade ett styvt arbete med att tämja älvens ostyriga vattenmassor. Dammar, skibord, smedjor, bostäder och jordbruksbyggnader anlades, den omkringliggande djupa skogen fick släppa till virke för byggenskapen och träkol för stångjärnsproduktionen. På bruket rådde ett rörligt liv, förtjänsten blev så småningom relativt god och patron levde som en kung i sitt rike. Järnforornas långa rad var säkraste kontakten med yttervärlden, sotiga smeder förädlade råvaran och smedfruarna skröt med "att inte är vi herrskap och inte är vi bönder, men lite bättre än bönder är vi nog".

Det var en gyllene tid

för alla, som hade med verksamheten att skaffa. Men ibland tornade bekymren upp sig så att myndigheterna fick träda stödjande emellan. Det fanns något som hette konjunktur… ….skuggan av järnhanteringen växte ett bärkraftigt jordbruk fram i dälderna kring älven och uppe i bergen. Bruksdrängarna bröt åker i vildmarken, goda skördar bärgades. År 1851 odlades för 1 100 riksdaler. Det var många svettiga dagsverken bakom den summan. När jordbruket stod i sitt högsta flor, födde det tio kor och sex hästar. Jämsides drevs ett omfattande skogsbruk på de stora skogsarealerna. Mest kolning förstås, ty kol behövdes i smedjorna. I den pampiga herrgården regerade från år 1863 och 42 år framåt den barske, legendariske patron Pettersson som med familj räknades till socknens verkliga societet. När han kom åkande i storvagn på de knaggliga vägarna var det en oskriven lag att alla ungar skulle stå nigande och bockande vid vägkanten. Det var före demokratins genombrott.

Socialistpropaganda oroade ledningen.

Men det kom andra tider. Smederna blev medvetna om sin betydelse På 1890-talet nödgades bruksledningen skicka ut ett cirkulär till kunderna, där det bl. a. hette:
"Det är den socialistiska propagandan, som skapat oförnöjsamheten hos arbetarna, huru godt de än hafva det, socialismens läror hava äfven nått dessa bygder. Till följd av dessa agitationer afflyttade redan i mediet af maj ett par liesmedsdrängar, som derigenom strandsatte tvenne mästare. Sedermera hafva flere personer afrest, såsom en liesmed med drängar, en härdare och några fler arbetare. Att dessa, afflyttningar och den oro de framkallade ibland den öfriga arbetspersonalen skulle menligt inverka på tillverkningen och korsa våra beräkningar är klart, ty derigenom blefvo 7- a´ 800 dussin liar osmidda, hvarföre vi på sistone måste dela pro rata parte hvad som kunde tillverkas, på det att ingen af våra kunder skulle blifva alldeles utan vårt fabrikat."
Stångjärnstillverkningen hade upphört redan 1813 - avsättningen blev för liten, det var svårt att återuppliva hemsmidet - och produktionen av liar blev inte den lysande affär som man tänkt sig, trots en. betydande export och förnämliga utmärkelser för prima vara. En blomstringsperiod upplevde Långön åren före 1840 med återupptagen tillverkning av stångjärn, varjämte man producerade spik, liar, kärraxlar, borrjärn samt yx- och hästsko- järn.

Början till slutet.

I slutet av 1880-talet blev "De förenade bolagen" - Bergslaget, Korsnäs och Hofors ägare till Långön. År 1910 inköptes bruket av det konkurrerande östgötaföretaget Igelfors för att läggas ned sedan det strax innan bildade bolaget, som startats av patron Petterssons söner, gått i konkurs. År 1911 var tillverkningsvärdet endast 21000 kr. mot 65 000 kr. år 1906. Smedernas flykt från bruket satte högre, fart, så småningom drogs den lilla bruksskolan in, ödeläggelsen började. Dammarna fick förfalla, smedjorna raserades, de flesta. boningshusen likaså. Vildmarken började ta igen vad flitiga händer erövrat. I den pampiga herrgårdsbyggnaden, där patron Pettersson höll glansfulla baler för sina vackra döttrar, fick väder och vind fritt…
… väggar och golv murknade och snart måste huset rivas för att inte skrämma slag på folk. Den stora inspektorsbyggningen Karlsborg plockades ned och såldes till en byggmästare i Ludvika. Efter att i några år ha varit enskilda älvdalsbors egendom äges Långön numera av Korsnäsbolaget, som inte gör mycket för att vidmakthålla den vackra idyllen. Bolaget ägnar sig mest åt skogen, inägorna saknar man intresse för. En rundvandring på de gamla tomterna i dag gör besökaren beklämd. Herrgårdens skorstensruin, omringad av täta buskage, sticker mot skyn som en spökfigur. Det sirliga ribbstaketet hänger på trekvart, där det inte helt förintats. Bäckarna är vildvuxna och på de forna åkertegarna vandrar björk och vide in och en nästan ogenomtränglig snårskog omger trakten kring det, gamla skibordet och tomterna, där bl. a. sågen och kvarnen låg. Synd att inte Älvdalens jordägande socknemän passade på att köpa Långön när bruket var till salu på sin tid. Det hade varit väl placerade pengar!

Den siste invånaren.

Häruppe, i den tjusigaste av Älvdalsidyller, lever det gamla brukets sista invånare, 84-åriga änkefru Maria Danielsson. kvar. Sommartid bor hon i sin röda stuga och tänker på minnen från fornstora dar. Hennes make var kolare på Långön hon är rapp i målföret och kan berätta om allt som varit. Det ligger tragik bakom varje ord, de pigga, intelligenta ögonen nästan tåras, men att flytta ned på bygden på allvar, nej se det vill inte Maria Danielsson så länge hon kan sköta sig själv! Det är så lugnt och skönt uppe i stor- skogen, tycker hon. Här har hon levat och arbetat hela sitt liv, och här vill hon stanna. Men längtar hon ut i stora världen någon gång, då kommer gärna sonen Joel med bilen från Kyrkbyn. Och det kan T.o.m. hända, att hon en varm sommardag sätter sig på cykeln och själv åker den milslånga vägen till samhället, ty det är kärnvirke i gamla fru Daniels. son. I vinter bor hon dock hos Joel och hans maka, och när vi som hastigast hälsade på satt hon och virkade på en vacker gardin. Maria Danielsson har det så bra, så bra i sonens och sonhustruns ombonade hem, men var viss om att hon ändå gör som flyttfåglarna när våren och solen kommer tillbaka: Drar norrut, till Långön.

tillbaks
Hem