Förfallet tar överhand på Långö gamla liebruk
Det här var en gång i tiden ekonomibyggnaden på Långö gamla liebruk i Rotendalen, en mil norr om Älvdalens kyrkby. Här rådde ett sjudande liv under brukets glansdagar då den bistre patron Pettersson förde spiran och gjorde långöliarna världsberömda. I dag finns inte mycket kvar av all härligheten. År 1911 var det dags för nedläggning sedan Igelfors bruk i Östergötland köpt Långön för att tysta en svår konkurrent. Tyngd av ålder och vintrars snö har nu den stora uthuslängan, som rymde ladugård, stall m.m. säckat ihop. Den hade väl varit värd ett bättre öde än denna förnedrande ändalykt. Synen som i dag möter besökaren på denna i och för sig vackra plats är beklämmande.
Brandkåren
i Älvdalen har gjort en framställning om att få bränna upp skräpet men den
private ägaren har hittills sagt nej. Man kan undra varför när förfallet gått
så långt att inte en enda stock kan tillvaratas. Kadavret vid den gamla
bruksgatan är en styggelse, ett anskrämligt monument över en intressant epok i
Älvdalens sockens historia, och en bjärt kontrast till välvårdade privatägda
f.d. bruksbostäder i grannskapet.
Nu
undrar folk: Kan inte ägaren till det raserade huset åläggas att på något sätt
avlägsna restema och städa upp tomten? Eller får det i vårt välordnade,
lagbundna samhälle se ut hur som helst på vissa ställen? Vi låter frågan gå
vidare.
Gamla
Långön kunde med små medel göras till en verklig trivselplats. Men ägaren till
större delen av marken heter Korsnäs-Marma. Bolaget har tjänat stora pengar på
den välskötta f.d. bruksskogen och kunde om det ville skapa ett fritidsområde
här vid den skummande Rotälven likaväl som på impedimenten i fjällvärlden. Men
de gamla bruksdammarna och ängarna får förfalla och växa över med sly. Och i dammutloppen
rinner rostvattnet över gammalt järnskrot ut i älven.
Det är förvisso inte bara privata som borde åläggas att
hålla snyggt i naturen.
-x.