Spelman i främmande land

Gumas Lars glömde aldrig hembygdens språk och musik

DALARNAS SPELMANSBLAD Nr 4 1996

1996 har utsetts till året då man uppmärksammar den stora emigration som vi haft och har i landet. Många människor gav sig iväg till det stora landet i väster för att där förhoppningsvis få det bättre.

Spelmannen Gumas Lars Larsson var smed vid Långö liebruk i Älvdalens socken. Han föddes 7 juni 1855 i byn Loka. Han mötte så småningom sin blivande hustru Anna Persdotter från Karlsarvet, och friarvägen var båtledes västerut över älven. Lars och Anna fick sex barn tillsammans. Förutom sitt arbete på liebruket hade han också sin gård att sköta. När Lars var ung började han spela fioloch gjorde sig snart känd som en skicklig och omtyckt spelman. Repertoaren bestod inte bara av de gamla älvdalslåtarna utan även låtar av yngre ursprung. Lars anlitades därför ofta som bröllops- och dansspelman. Han var också under lång tid självskriven spelman vidherrskapets baler på Långö bruk. Eftersom han ofta var borta på spelningar påverkade detta både arbetet och ekonomin. Hans fru Anna Persson (f. 6 jan 1860) brukade ibland hämta hem honom när hon tyckte det var nog spelat Gumas Lars var en glad person som aldrig var nödbedd när det gällde att spela. Det ovanliga med Lars var att han också sjöng när han spelade

Bytte namn.

Utflyttningsbetyget till Amerika skrevs den I1 maj 1900. I samband med detta bytte Lars namn till Louis. Familjenamnet ändrades till Elvine. De bosatte sig i Dalbo i Minnesota. I" Atlas and Farmers Directory" från 1914 kan man läsa om familjen Elvine.

Agoma bestod av 120 acers. Barnen star uppräknade efter ålder, Axel, John, Adina, Fred, Anna, Jennie (alla födda i Älvdalen). I Amerika föds sedemera sonen Thure. Ett brev från Gumas Lars barnbarn Betty Davis kom till Älvdalen i februari 1996. Så här skriver Betty om sin farfar Louise:

"Farfar var en tystlåten, vänlig och god Min mor brukade säga att han var den vänligaste människa som hon någonsin känt. Han lärde sig aldrig engelska utan talade bara svenska (älvdalska). Han spelade på sin fiol varje dag, och som liten minns jag hur roligt det var att lyssna på honom. Två melodier som jag minns att han spelade var Nicolina och Hälsa dem därhemma. I hans rum fanns en spis för att hålla värmen vintertid. Där

Farfar var en hemkär person. Varje dag när han spelade, nynnade han till musiken och stampade takten med foten. Jag har adlrig kommit på varför han alltid hade sin mössa på huvudet när han spelade.

Fiolen hade han fått av en spelman när han var mycket ung. Jag såg tårar rinna nedför hans kinder, kanske längtade han till sina gamla spelkamrater hemma i Älvdalen. Farfar bodde hos oss tills han dog. Han spelade också på kvällen före sin död. På morgonen bar min mor upp hans frukost och kaffe till honom. En timme senare då hon återvände, låg farfar i sin säng med händer- na knäppta. Han hade stilla insomnat. Detta var i mars 1947.

Många år senare fick jag veta att han innerst inne aldrig ville lämna Sverige. Nästan alla i familjen Elvine ligger på samma kyrkogård i Dalbo. 19 barnbarn och många barnbarns barn finns runt om i USA.

Jag är ledsen att farfar inte fick uppleva att folk hemma i gamla landet fortfarande minns honom efter alla dessa år. Han skulle varit så stolt. Jag glömmer aldrig min farfar. Jag fick hans fiol som gåva av min far, och jag har haft den i min ägo under alla år."

Svår omställning

Omställningen för Gumas Lars och hans Anna måste ha varit enorm! Tänk att kom- ma till en annan världsdel där man inte förstår språket, slå sig ner på en ny plats och uppfostra sina barn till ett helt annat liv.

FÖr Lars måste det dessutom ha varit en stor musikalisk omställning. Från att ha varit en populär och anlitad spelman till att bli en spelman i ensamhet. Hans barnbarn skriver också att Gumas Lars aldrig spelade offentligt i sitt nya hemland, utan bara för sitt eget nöjes skull. Det var slut med dansspelningar , herrskapsbaler, musik på fäbodarna, glada tillrop och applåder. För en så skicklig spelman måste det ha känts svårt.

Vägen västerut kanske för en del innebar ett bättre liv, men långt ifrån alla fick det bättre än i sitt gamla hemland.

Gumas Lars Larsson levde största delen av sitt liv i Amerika, men han glömde aldrig sitt språk och sin musik.

Vals efter Gumas Lars är en trevlig låt som vi ofta spelar i Älvdalens Spelmanslag. Den finns som nr 451 i Svenska Låtar.

Verf Lena Egardt

DALARNAS SPELMANSBLAD Nr 4 1996

tillbaks
Hem

Gumas Lars glömde aldrig hembygdens språk och musik

Spelade varje dag