Liebruket i Rotendalen

Fredrik Lindberg, den siste Långösmeden berättar

ÄLVDALEN

Inbäddat i den djupa Älvdalsskogen ligger Långö gamla bruk och sover sin evighetssömn. Dess tid är ute. I folkhushållets tjänst har det förlorat sin ursprungliga betydelse. Den stora ron har lägrat sig över en trakt, där fordom idoga hantverkare skapade produkter, som gjorde Älvdals- och Långö-namnen kända och ärade långt utom vårt lands gränser. Långöliar - kvalitetsliar, det var melodien, som stångjärnhammaren sjöng, när den brusande Rotälven, vild och yster och med hela sin inneboende urkraft vältrade sig över de väldiga vattenhjulen, som var liksom hjärtat i det gamla bruket. I dag flyter älven, lugnt och lättjefullt fram genom bruksbyn, där maskineriet för länge sedan slutat sin monotona men livsbejakande sång och där pulsen upphört att slå. Smedjorna är borta, smedbostäderna och salig patrons magnifika herrgårdsbyggnad likaså, och folkmyllret på den sotiga bruksgatan har ersatts av några ensamma fjällkors lunk till och från ladugårdarna hos de två familjer som dröjt sig kvar däruppe, Gamle Danielsson som kolat många 12-alnars liggmilor åt salig patron i sin dag, hör till dem som förblivit Långön trogna. Han har åtskilliga år på nacken nu, Danielsson, där han går omkring på de öde tomterna och lever på minnen från Långöns fornstora dar.

Långön ligger på sidan om de stora allfarvägarna

en mil norr om Älvdalen i den vresiga Rotälvens dalgång, men det fanns en tid på världen, då platsen trots sin avlägsenhet var något av en centralpunkt för socknen. De gamla minns säkert denna. epok, de minns herrskapet på Långön, som inte var vilket herrskap som helst minsann, de sirliga mamsellerna, de ståtliga kalasen och balerna i stora herrgårdssalongen, och de minns de lortiga smedungarna som drällde på bruksgatan och som betraktade det som en särskild ynnest om den mäktiga mamsell Maria vid festerna öppnade fönstren några ögonblick och lät dem titta in härligheten, där societeten roade sig. De minns patron Petterssons myndiga gestalt, och de minns tunga järnforor, som stånkade norr över skogarna ända från Falun med sega små hästar i skaklarna. De minns att när patron och hans följe kom åkande i storvagnen alla mötande stod och bugade och neg utefter vägarna i djup vördnad, ty han var något av en kung, gamle patron, som spred glans och festivitas och respekt omkring där han drog fram. Och de minns att det inte gick för sig att ungarna i byarna på förhand stod och passade vid de många landsvägsgrindarna, när herrskapet från Långön kom farande, nej, naturligtvis skulle de sitta hemma i köksfönstren och se, då storheterna nalkades. Och sedan skulle de springa före de eleganta ekipagen allt vad de orkade fram till grindarna och öppna dem med en sirlig artighetsbetygelse. Då blev alltid grindslanten större, ty vördig patron uppskattade om man besvärade sig särskilt för hans skull. Vem skulle förresten kunna berätta om gamla Långön om inte Fredrik Lindberg i Kyrkbyn, han som är den sista Långösmeden, och den ende som inte gjorde sina arbetskamrater sällskap till Östergötland, när Igelfors bruk köpte Långön 1911 för att bli av med en besvärlig konkurrent? Igelfors raserade allt som kunde raseras, och gjorde för alltid slut på Långön och dess sjudande liv. Men den som blev hembygden trogen var Fredrik Lindberg. Född på Långön är han, hans far och farfar var mästersmeder där, och självgick han i fädernas spår.

Visst trodde vi på en ny storhetstid

för Långön, när Igelfors köpte in alltsammans, men vi skulle snart få se på annat, säger den vitale gamle smeden, som nästa år fyller sina 75. Vi trodde att de nya ägarna skulle rekonstruera och modernisera, men istället fick vi bevittna hur de rev ned smedjorna, körde bort maskinerna och lade hela bruket öde. Långön hade efter den driftige patron Petterssons död 1905 fått dåliga affärer och gått i konkurs trots lovande försök till rekonstruktion tidigare. Banken drev bruket en tid innan Igelfors kom, och jag minns att vi var sex mästersmeder som tänkte gå ihop och arrendera rörelsen. Men det blev inte av, och så gick det som det gick... Hedersmannen Lindberg får nästan tårar i ögonen, när han tänker på allt detta. - Men han spottade i nävarna, drog sig ned till Kyrkbyn och startade så småningom en smidesverkstad och liefabrik, som han med hjälp av duktiga söner driver än i dag. Allt på grundval av lärdomar och erfarenheter från gamla Långön. Så lever alltså Långötraditionen vidare i Lindbergs smedja så länge mäster själv orkar hålla på. Hur det blir dan är ovisst, men synd vore om traditionen skulle brytas när han slutar. Det ser inte bättre ut just nu, ty liar är ingen stor artikel längre i. vår mekaniserade tid. Fredrik Lindberg stryker sin stadiga smednäve genom håret och drömmer sig tillbaka till det Långön, som var. Levande berättar han om livet och verksamheten däruppe levande blir alla de gamla smedtyperna och tjänstemännen och ungarna och verkstäderna när han förtäljer om dem.

Smederna fick smaka patrons tjurpiska.

”Gubben”, det var patron Pettersson det, var en renhårig karl trots sin stränghet. Inne på kontoret hade han en kraftig tjurpiska hängande, och nog inträffade det ibland att uppstudsiga smeder fick smaka den, förstås. Och uppstudsig var man, om man begärde en liten löneförhöjning t.ex. En tia om dagen kunde väl en smed förtjäna i bästa fall, men då skulle hantlangaren ha en tredjedel. Fri bostad och vedbrand hade smederna, som var skyldiga hålla logi åt sina smeddrängar. Jag minns som om det varit i går när Knif-Anders och Gummats Lars från Loka en dag morskade upp sig, gick in på kontoret till Gubben och begärde lönepåök. Gubben hade sett ut som ett åskmoln och naturligtvis blev det urladdning.
-Har du inte bra bostad och har du inte fått betalt för ditt arbete, Knif-Anders? röt Patron. Jo, det hade han förstås. -Än du då, Gummats Lars, har du någonting att fordra? Nej, det hade han ju inte. -Vad bråkar ni då för? Ge er iväg till smedjorna...
Och därmed blev det. Gubbarna lomade iväg ut, åtskilligt spakare än när de gick in.

Lönekrav dränktes i toddykitteln.

En annan gång kom smederna i samlad trupp in på kontoret för att begära löneförhöjning, kanske gällde det en femöring på tolften liar. Patron var alltid förberedd på sådana. besök, helst som en fackföreningsman,. vid namn Strand strax före hållit politiskt föredrag i vägkorset, trots patrons uttryckliga förbud. I rummet innanför kontoret, dit dörren stod på glänt, hade han vidtalat bokhållaren ha en stor kittel toddy stående. Somliga smeders svaghet för starkvaror förnekade sig icke bokhållaren satt i sin kammare och tog sig en klunk då och då, glatt vinkande. åt deputationen. En efter en drogs smederna in till toddykitteln precis som malen till en lampa, och hela löneaktionen gick i stöpet. En femöring mer eller mindre, vad betydde väl det, när det kom till kritan. Toddy var bra mycket bättre, och så dränkte man lönebekymren i den förrädiska drycken. Livet log, och den förut så avskydde Patron var världens bästa karl… På måndagsmorgnarna var det ofta tyst i smedjorna, fortsätter Lindberg. En del smeder söp, ganska friskt under veckohelgerna, och bokhållaren Olausson hade patrons specielle uppdrag att sätta liv i trötta lemmar. En gång kom han som vanligt stormande in i en av stugorna, men då var det Trapp Per som fick tag i honom. Nästa sekund låg bokhållaren på ett bord och sprattlade som en fisk. Men i Trapp-Pers stadiga smednävar satt han som i ett skruvstäd.
”Nu ska du hålla dej lugn, Olaus, annars går det illa för dej”, skrek Trapp Per,
och illa gick det i alla fall, ty i ett obevakat ögonblick hade någon tömt innehållet i en stor jästbytta över den arme bokhållaren, som genomblöt och eländig drog sina färde. Man såg att Olausson stapplade iväg rakt in på kontoret. Nu skulle nog den verkliga räfsten komma, trodde man. Men patron hade fått sig ett gott skratt och tog det hela från den humoristiska sidan. Patron Pettersson var en mycket rättskaffens man, understryker Lindberg. Häftig. i humöret visserligen, men aldrig långsint Käppen lät han ofta dansa över smedernas ändalykter, men många gånger var det kanske välförtjänt. Inte alla av smederna var Guds bästa barn, nämligen.

”Jag minns så väl hur det var den gången, när patron hade stämt Älvdalsbönderna till tinget i Älvdalen”, berättar Lindberg vidare. Bönderna hade då, liksom nu, fäbodar och slåtterängen 1ångt uppåt Rotendalen och körväg bara fram till Nybruket vid norra stranden av dammen.
Patron tyckte, med all rätt, föresten, att bönderna i någon mån kunde hjälpa honom med vägunderhållet fram till Långön, eftersom det ju inte enbart var han, som trafikerade vägen för sina ärenden. Bönderna nekade och det blev rättegång. Patrons advokat var från Falun, och bönderna hade engagerat riksdagsmannen Bälter Swen Ersson i Mora. Jag var småpojke på den tiden, och när målet skulle handläggas skickades jag ned till tinget med ett mycket viktigt brev till patrons advokat. Jag sprang så mycket jag orkade den långa vägen, och inkommen i sockenstugan trängde jag mig fram genom folkmassan med brevet i näven högt upp i luften. När jag kom fram till domarbordet röt domaren med sina lungors fulla kraft:
Tig, Bälter Swen Ersson, Tig!
Den betrodde bondehövdingen hade tydligen råkat göra ett inlägg, som inte passade den stränge domaren Bergsten.
Patron förlorade i alla fall målet. Bönderna behövde inte lämna något bidrag till vägunderhållet. De fortsatte emellertid att som förut ta vägen genom Långön på sina fäbodresor. Långön var enskild mark arrenderad av patron, som efter tingsutslaget tänkte sätta stopp för bufförsföljena på bruksgatan. När fäbodfolket som vanIigt kom dragande med sina stora djurhopar stod följaktligen patron på pass med käppen i högsta hugg. -Hitintills, men inte vidare! Det fanns emellertid en stor elak tjur i sällskapet som inte respekterade denna tankegång. När patrons käpp höjdes gick han frimodigt till sina kossors undsättning med påföljd att patron måste retirera över närmaste skrank. Efter den betan fick fäbodfolket ostört draga med sina djur genom Långön som de ville.

På julen fick smederna alltid låna hästar av patron för julottefärderna till kyrkan i Älvdalen, och på midsommarafton var det stor fest kring majstången och musik av brukets egen orkester. Patron var sådana gånger alltid på strålande humör och brukade t.o.m. sätta ut ett stort ölfat på gräsplanen för törstiga strupar. Husförhören var också stora högtider på Långön, och roligt hade man. d.v.s. när prästen rest hem. Egen skola fanns på bruket, och en stor samlingslokal hade patron låtit uppföra. På somrarna fick alla bruksanställda hjälpa till med slåttern. Patron var nämligen jordbrukare också, och hade ibland upp till trettiotalet kor. Stora myrar torrlades av smederna och väldiga skördar var man med om att bärga i patrons lador. Egen såg och kvarn samt tegelbruk, till vilket leran hämtades från Klitten, bestod sig Långön även med. Det var liv och rörelse på brukssamhället på den tiden, hundra år av idogt arbete och sjudande verksamhetslust.

Nu är Långöns saga slut och tungt sover det gamla bruket. Den stora tystnaden har lägrat sig över dalen, där stångjärnshamrarnas dunk i tio flitiga decennier ekat mellan bergen. Ingen ringlande rök längre från sotiga smedjors skorstenar, inget glam och stoj på bruksgatan, inga skvallermöten mellan smedtanterna i vägkorset, inga strålande baler, inga foror med stångjärn, liar, hästskor och spik, inga pratstunder över disken i brukshandeln, där myndige patron alltid såg till att han hade fordringar innestående på smederna. Allt är borta. Det är som en dröm alltsammans, slutar Fredrik Lindberg, drar på sig mössan och går ut till sina pojkar i smedjan. På en bänk ligger en trave nya liar, rödmålade och granna. LLM står det på dem. Det betyder ”Långö-Lindbergs-Modell. Namn som förpliktar, en garanti för välgjort arbete.

tillbaks
Hem