FK el MT
tillbaks
Hem

Älvdalens lietillverkning
ett traditionsrikt hantverk

Mästersmeden från Långön berättar

En bra lie är ett viktigt redskap i jordbruket än i dag. Visserligen har slåttermaskinerna och gräsklipparna var och en på sitt håll tagit hand om avmejningen av gräset på vallar och gräsmattor och sädens styva strån på åkrarna, men lien är en viktig hjälp i detta arbete. Det är inte alltid det passar att använda de mera utrymmeskrävande maskinerna, och på de små åkrarna i övre Dalarna är lien alltjämt det främsta skörderedskapet.

Tillverkningen av liarna har gamla anor, särskilt i Älvdalen, där liar smiddes redan på 1700-talet. Hundratals bönder hade smidet som inkomstkälla vid sidan av de små jordbruken, vilka knappt gåvo mer än en del av födan och intet till avsalu till inköp av det nödvändigaste. Det var förekomsten av myrmalm i Älvdalen som gjorde att lietillverkningen fick fast fot just där. Den skänkte råvaran, och i de milsvida skogarna var det ingen konst att få kol för förädlingsarbetet. Redan vid mitten av 1700-talet sägs det att 200 Älvdalsbönder hade smedjor för liefabrikation.

Numera äro dock alla dessa borta. Kvar som siste man på skansen står liesmedmästaren F. N. Lindberg från Långö bruk. Den siste i ledet av tre generationer Långö-Lindbergare, som skapat lien med kvalitetsmärket L.L.M. Han har tre söner, som redan nu hjälpa honom i hans arbete, så tillverkningen är räddad för ytterligare en generation framåt

Det står en air av gammal fin brukskultur kring den reslige, mästersmeden, och när vi talar med honom vid ett besök i hans smedja i Älvdalen kan man spåra en viss saknad i rösten när han berättar om sin ungdomstids verksamhetsår på det numera nedlagda Långö Bruk, där hans far och farfar skapade erkännande och framgång åt Långö-Lindbergs liar. Det var 14 mästare som arbetade där innan bruket nedlades och revs 1911. Det var ett trevligt och fredligt ställe, säger Lindberg, men nu är det svart och tyst där. Det var Igelfors som köpte bruket och rev ned det, "man ville slippa konkurrensen, se". När bruket revs upptäckte man på en mur att årtalet 1811 var inristat och detta var nog det årtal det byggdes. Det fick alltså leva i jämnt 100 år.

Men vi äro intresserade av huru lietillverkningen tillgår. Väl medveten om att det inte räcker med enbart teoretiska kunskaper och att det alltså inte är någon fara för att det dyker upp någon farlig konkurrent så småningom fastän han ger oss en inblick i tillverkningshemligheterna, visar han ingående hur det går till att framställa en lie. Det är kanske inte bekant för alla att lieeggen, liksom för övrigt också moraknivens egg, består av en i järnet insmidd stålskiva. Denna ytterst tunna stålskiva, som ger skärpa åt, själva eggen, samtidigt som den genom sin tunnhet gör att slipningen blir en förhållandevis lätt sak, är finessen i det hela. Det mjukare järnet på sidorna slipas ju lätt bort. Annat skulle förhållandet vara om hela lien vore av stål. Det skulle bli ett oerhört tidsödande arbete att slipa den. Den skulle även bli tyngre och osmidigare.

Första åtgärden när man skall tillverka en lie är alltså att sätta in en remsa stål i järnet. Denna är inte mer än omkring en dm lång och c:a 5 mm tjock. Den svetsas samman med järn- biten och sedan hamras det hela ut. Stålet och järnet tänjs ut under en elektriskt driven hammare och får så småningom den färdiga liens längd. Genom uthamringen blir stålet i lien lövtunt, men det' händer aldrig att det brister, utan man får genom uthamringen en skiva av stål som sträcker sig igenom hela lien. En rad specialmaskiner fylla mäster Lindbergs smedja, och i dessa undergår så lien de olika tillverkningsmomenten till dess den. är färdig att slipas, packas och sändas ut i marknaden. Av det "ämne", i vilket man svetsar in stålet när tillverkningen börjar, får man 10 ā 12 liar. När ämnet hamrats ut formas lien och den bakre kanten viks upp för att ge stadga åt hela lien. När liarna äro färdiga slipas de vid en jättestor slipsten, som också drives med elektrisk kraft.

Slipningen var ett påfrestande arbete förr i tiden, berättar Lindberg. Man hade liarna på en hållare i knäet och vattnet, som slipstenarna gå i för att inte lieeggen skall bli glödgad och förstörd av friktionen, stänkte omkring och blötte ned de slipande, som härigenom inte stoppade för detta arbete så många år utan förstördes av sjukdom och måste sluta med sitt yrke. Genom en...

(Sökning efter fortsättningen av artikeln pågår..)
tillbaks
Hem