Maria som inte vill flytta
– och allra minst till ålderdomshemmet. –
Alldeles ensam bor hon kvar i sin lilla stuga i det för länge sedan
nedlagda, halvt rivna och övergivna bruket, där hon först tjänade på herrgården
– för åtta kronor i månaden! –
och sedan har bott som gift i hela sitt liv. Mannen är död och den sista kon såld, men den
83-åriga Maria kan cykla och skida och sparkåka till bys...
AV THYRA OHRVALL
FOTO: CONARD
Maria Danielsson, 83 år, och den enda kvarvarande innevånaren i det som en gång var Långö berömda liebruk.
En cykel med en massa paket bakpå susar
förbi oss på en landsväg i Dalarna. Vi hinner upptäcka att det är en gammal dam
som åker, cirka sjuttio uppskattar vi hennes ålder till. Hon tar av på en
skogsväg, och när vi traskar efter kommer vi så småningom till det som en gång
var Långö berömda liebruk. Där ligger den gamla bruksgatan grönskande, på den
långa raden svankryggiga uthus växer grästovor och småbjörkar ut genom
gluggarna. Kring grinden av den rivna bruksherrgårdsbyggnaden prunkar
prästkragar och blåklockor och gulmåra. Av smedjorna, där arbetet för inte så
många år sedan sjöng, finns nästan inga spår.
Men ett par hus står kvar och ser välhållna och levande
ut. Det ena är obebott, det är en stor röd byggnad där fordom
bruksskolan var inrymd. Det andra lyser också rött och grant i grönskan, men
där hänger hemvävda gardiner för fönstren, och kring trappan står välansade
blommor. Där bor fru Maria Danielsson. Det var henne vi följde efter, men hon
är inte sjuttio år, som vi trodde utan åttiotre fyllda.
Varför bor hon mol ensam kvar vid
det raserade bruket sedan hennes make, kolaren, dog för ett par år sedan?
Därför att detta har varit min värld i så gott som all min tid, säger hon. Här
har jag alla mina minnen. Varför skulle jag ge mig härifrån så länge jag är så
rörlig som jag är? På vintern kan jag ju inte cykla förståss,
men då tar jag skidorna och sparken. Nog reder jag mig så länge jag får ha
hälsan.
-Rädd? Vad då
för? Här är bara goda andar, som jag går och sjunger för i min ensamhet. Ingen
har någonsin ofredat mig. Hit kommer ingen annat än på sommaren. Ja. min son
och hans familj tittar till mig ideligen: De vill ju så gärna att jag
flyttar härifrån ner till byn. Men jag vill inte. Jag vill dö på mitt gamla
älskade bruk. Sant är förstås att jag inte var så angelägen om att komma hit.
Jag var här en tid som lagårdspiga men flyttade hem igen, för jag ville så gärna vara på fäboden om somrarna. När fröken på
herrgården kom hem och ville övertala mig att komma till dem som huspiga
skyllde jag på att jag aldrig skulle klara den saken. Men hon sa: "Är du
dotter till Gnosp Olle så kan du nog". Och så gav jag med mig, och visst
gick det bra. I sju år tjänade jag hos brukspatron Pettersson, en färgstark
herre, generös och full av roliga infall. Jag minns en gång när han lät löva
alla skrindor som fanns på gården och samlade ihop alla brukets barn. När vi
frågade vart han skulle hän med dem domderade han: --Ner
till byn och visa dem vägen och kyrkan och prästen och klockan.
De går ju här i skogen och blir
idioter.
Det var stort hus och glatt liv som
fördes på herrgården. Vi hade roligt vi också, vi på kökssidan. Där stod en
stege mot väggen utanför kökstrappan, och på kvällarna var den fullspikad med
smeddrängar, som spelade och sjöng och friade till oss flickor. På en av pin-
narna satt kolaren, och han friade till mig. Honom ville jag också helst ha,
fast han varken spelade eller dansade. Han nöjde sig med att titta på när jag
svängde om med smederna,
och han var
lika glad och snäll för det.
Åtta kronor i månaden hade jag i lön
när jag började. Lönen böjdes väl något med åren men inte mycket. Är det inte
konstigt att det räckte och blev en slant över! Jag fick förstås ett
klänningstyg till jul, och vita serveringsförklän och mössor höll herrskapet.
Det var nog många som tittade på
kolaren, det var en grann pojke, och förtjänade bra gjorde han, och inte söp
han upp pengarna, Det var inte många som visste att vi var förlovade, men jag
hade sagt upp mig i laga tid förstås, sådant var det noga med när man tagit
städja. Så herrskapet visste det, och fröken hade beställt silverskedar med
våra namn på till lysningspresent. De var allt glada för att jag skulle bli
bosatt vid bruket, så de kunde räkna på min hjälp i fortsättningen, och det
blev förståss så att jag var där lika mycket som
hemma.
Vi for till prästen och vigde oss i
all enkelhet en sommardag 1897. Någon bröllopsmiddag ställde vi inte till med,
jag hade haft lysningskaffe i mitt hem förut, och det fick räcka. Vi hade annat
att ha pengarna till, för vi hade bestämt oss för att göra bröllopsresa till
Stockholm. Det var under utställningssommaren och festligt värre. Vi unnade oss
flera dar ledigt, och vi hade så roligt därnere i
Stockholm så det glömmer jag aldrig.
Sen gick livet sin jämna gång här vid bruket så länge
det fick blomstra. Liarna som smiddes här skickades över hela världen och
spikarna och andra ting också. Alla var nöjda med sin lott, och alla hade det
relativt bra. Det här huset var vårt eget, vi fick köpa in det. Ända till i
fjol hade jag ko. Den sista kon jag hade var som en hund och knallade efter mig
när jag cyklade ner till handelsbon. Det såg väl festligt ut, kan jag tro,
gumman på cykel med kossan i sällskap. Hon fick gå i sin, och sen ledde jag
henne till slaktarn, jag ville inte att hon skulle
komma ut i handeln.
Nu på sommarn hämtar jag mjölk uppe
i en fäbod. Det är lite brant och lite långt, men jag behöver ju inte göra mig
någon brådska.
När vi kom hem från bröllopsresan
planterade min man några små trän -den där poppeln som står därborta och de där
björkarna vid grindarna, som gick in till herrgårdsträdgården. Folk som kommer
hit brukar fråga hur många hundra år de där väldiga träden kan vara, så där ser
man att det lönar sig att sätta en liten planta och passa den väl. Det är som
om jag hörde minnena från hela vårt liv tillsammans susa i de där träden. Jag
skulle aldrig stå ut med att lämna dem. Om jag kommer till ålderdomshemmet, där
de lär ha det så bra nu för tiden, så skulle jag nog göra som den där Malin de
spelade om i radion, knalla tillbaka hit till stugan och träden och allt det
fina gamla som inte finns längre men som jag kan se för mina ögon när jag vill.
Sommargästers barn och släktingbarn
på besök svärmar ut och in i Marias kök och blir trakterade med godsaker.
Det är roligt med det som är ungt och friskt och har
livet för sig, säger Maria. De grumsar så mycket om ungdomen, men den är väl
bra, vet jag. Aldrig är det några ungdomar som gör mig något, så vida de inte
kan ge mig ett handtag. Nog tycker jag att barn och unga är snällare mot gamla
än de var på min tid. Då tyckte också de äldre att ungdomen var förskräcklig.
Så blir det
väl alltid. De gamla glömmer att de varit unga eller också är de bara
avundsjuka. Busungar har det funnits i alla tider, men det blev väl folk av dem
också.
Att fru Maria själv har en
sondotter som är ett skolljus och en praktflicka i alla avseenden tiger hon
med, men det talar magistern, som vi har sällskap med, om. Man har ett bestämt
intryck av att också gamla Maria skulle ha kunnat bli ungefär vad som helst.
Intelligensen lyser ur hennes pigga grå ögon, och hon uttrycker sig i pregnanta
och välformulerade vändningar. När hon talar om bruket blir hon rent av lyrisk.
Det hänger en
gammal lie på hennes vägg. Hon tar ner den och visar att hon kan hantera den
som en god slåtterkarl. Smekande far hennes gamla händer över de slitna
kaggarna på "örvet" och det ofta slipade bladet. Generationer av
skickliga liesmeder defilerar för hennes inre syn.
-Vilken sång det var när alla smedjorna
här och borta vid Nybruket var i gång, säger hon som om hon talade till någon
som bara hon ser.
Så följer hon
oss förbi den långa raden av timmerhus som lutar mot sitt fall. Här var stallet
där de åtta hästarna stod. Och här var lidret med alla de fina vagnarna och
selkammaren. Allting var så fint här på den tiden; den stora gårdsplanen skulle
krattas varenda dag. Och fint var det i det stora huset också med de många
rummen. De rev herrgårdsbyggnaden till ved här om året.
-Men den långa kalla vintern då ? Blir
det inte svårt att hålla varmt, och blir det inte ändå ensamt och en liten
smula kusligt?
Maria tittar
på oss som man ser på den som talar om det han inte förstår. Så läser hon några
rader ur Psaltaren:
"Du skall
icke behöva frukta nattens fasar, icke pilen, som flygel om dagen. Ingen olycka
skall vederfaras dig, och ingen plåga skar nalkas din hydda. Ty Han skal giva sina änglar befallning om dig och de skola bevara dig
på alla dina vägar. De skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din
fot mot någon sten."
För henne är detta något mer är ett stycke högstämd lyrik
ur världens största andliga sångskatt. Det är ett orubbligt löfte, som gäller
just henne.