FK el MT Måndag 12 juli, 1976
Minnenas afton på Långö liebruk
Svunna tider upplevdes åter
Visst blåste det väl en vind från svunna tider över Långö liebruk på onsdagskvällen när 400 människor intresserat stod eller satt i gräset och lyssnade till gamla Långöbors berättelser om hur livet på liebruket gestaltat sig kring sekelskiftet.
Där var Hans Lindberg, där var Alfred Herrdin, Gottfrid Carlsson, Axel Melin och Johan Sjökvist, samtliga f.d. långöbor. Där var "Långö musikkår", eller rättare sagt ett försök att återuppliva hur det lät när Långöns blåsorkester spelade en gång när bruket var i full gång. Instrumenten finns bevarade på Rots skans numera. Därifrån hade en grupp älvdalsmusikanter under Rune Westlins ledning lånat de gamla mässingshornen speciellt för denna minnenas afton, anordnad av Elfdalens hembygdsförening.
Minnesstunden på bruket inleddes med att hembygdsintendenten Kerstin Clasén-Franzon lämnade en redogörelse över brukets historia från 1800-talet till 1910-talet, då bruket drog sin sista suck. Kerstin övergick sedan till att med vägledande frågor låta de f.d. Långöborna ge några glimtar från livet på Långön.
Hans Lindberg berättade att hans far varit smed på bruket.
Johan Sjökvist, som föddes i "Lilla kråkslottet" på Långön och bodde kvar där ända till 1937, talade om att det var så många barn på Långön när han gick i skolan att de fick dela upp sig och gå dit varannan dag
"Läraren var sträng", mindes Johan. Hade man gjort något ofog, så fick man stryk på en gång.
Alfred Herrdins far arbetade med att måla liarna.
"Far hann väl måla 10 dussin liar per dag", visste Alfred. Hans föräldrar kom till Långön 1892 sedan de flyttat från Lillhärdal.
"Har du något speciellt kärt minne härifrån", frågade Kerstin Alfred, men då log Alfred illmarigt och sa, att det hade han men att han inte ville berätta om det. Man får därför förmoda att det minnet var alldeles speciellt kärt
Gottfrid Carlsson var 4 år när han blev Långöbo, han bodde med sina föräldrar i ett hus som fick smeknamnet "Slink-in", helt enkelt därför att förbipasserande hade för vana att "slinka in" där när de passerade Långön.
"Vi småpojkar brukade alltid reta smederna", berättade Gottfrid skrattande. Hans far var kusk och körde åt bl.a. patronerna på bruket
Axel Melin, slutligen, blev måg på Långön då han gifte sig med pigan i prästgården. Ibland när han kom för att "fria" hittade de andra retfulla ynglingarna (bl.a. Gottfrid Carlsson) en gång på att hissa upp Axels cykel i ett träd tills han skulle komma igen. Axel hittade dock på råd att få ner cykeln, för som han sa, 'jag var ung och vig då".
Ung, ja, Herrarna som berättade om livet på Långön är inte så värst unga längre om man ser till prästbetyget.men tittar man till den "själsliga" åldern, är de säkert yngre än många av dagens tonåringar, och visst är det väl denna sistnämnda ålder som verkligen borde räknas?
Lindberg, Sjökvist, Herrdin, Carlsson och Melin övergick sedan de berättat till att guida runt, där det gamla bruket en gång legat med två vita flotta herrgårdar, skola, samlingslokal, smedjor och bostäder där de anställda; som mest ett 30-tal, bodde.
Under Fjolåret och i år har Långö gamla liebruk genomgått en upprustning som finansierats av ägarna till marken, som är Stora Kopparberg, samt skogsvårdsstyrelsen och med IKS-medel. Upprustningen har inneburit att förbuskningen som härjade har bekämpats, en återfyllning av dammen har gjorts, stängsel har satts upp i området, där får numera går och betar och på det viset håller igenväxningen på avstånd på sitt speciella sätt
En femårsplan finns, berättade Kerstin Clasén-Franzon, där man skall fortsätta upprustningen vid bruket. Där är även riksantikvarieämbetet med på ett hörn.
Med på ett hörn på onsdagskvällen var Älvdalens dragspelsklubb, som i vanlig stil lockade fram sprittande glada toner ur sina bälgaspel.
tillbaks
Hem |
|